Det var underbart att hissa segel i en Smaragd igen. Det är något specielt med dessa långsmala skönheter som jag inte kan sätta fingret på. Ok, den var lite trög i den lätta vinden i början, men senare upptäckte vi att botten var täckt av ett tjockt lager slem och havstulpaner, så det var ju inte så konstigt.

Just nu renoverar jag 87:an ganska grundligt. Några skott har blivit fuktskadade och har ersatts, en mängd gelcoatskador håller på att lagas, och en stuv i sittbrunnen håller på att göras om till en stickkoj så vi kan segla 4 pers med Team Luffa. Och i och med att stickkojen sågades upp så blev jag tvungen att flytta pentryt, så håller jag just nu på att bygga ett nytt pentry i komposit. Mer om hela renoveringen kommer senare.

 

Det verkar ha höjts en del ögonbryn när jag bytte min X99 mot en Smaragd, så jag tänkte försöka förklara hur jag tänkt och varför jag har gjort detta byte.

Jag ägde Smaragd nr 187 i många år innan jag bytte till J80 och strax därefter X99.

X99 är en fantastisk båt på många sätt och när man seglar med rätt förutsättningar. Den är lättdriven, rymlig och man får väldigt mycket “bang for the buck”. Den har helt klart sin sweet spot i lättvind och kräver mycket folk på railen när vinden ökar. Ju fler man är ombord desto fortare verkar den gå. Men tyvärr har jag inte ork att driva ett 7-mannalag med all logistik och planering som det innebär. Nu har jag haft X99:an i fem år, och vi har seglat den med allt ifrån 2 till 5 personer och jag upplever det som om vi alltid haft för liten besättning för att prestera max. Det var dags att gå vidare.

Smaragden å andra sidan anses väl av många som lite trög och gammalmodig, men med genua och stora spinnakern så går den förvånansvärt bra även i lättare vindar. Den har hela 65% av vikten i kölen vilket gör den väldigt slutstyv. När det kommer en vindby så kränger den sakta ned och accelererar sedan iväg. Dessa egenskaper gillar jag. Om man ser till SRS, så presterade vi oftast bättre med min gamla Smaragd än med X99:an. Berndt ”Hux Flux” Lindberg, som är en utmärkt Smaragd-seglare, brukade vi jämt tampas med förr, och sen jag bytte till X99 så klår han oss nästan alltid. T ex så kom han in precis efter oss sista dagen på Gullviverallyt i år när vinden dog ut helt på slutet, men på omräknat kom han före. I de lätta vindarna borde vi ha slagit honom med god marginal, men icke. Om man ser till SRS, så har Smaragden bara några promille i skillnad i SRS för full crew och sh, vilket gör att man i princip kan segla på båtens max även på två personer. Detta gör båten till en optimal sh-båt i mitt tycke.

En annan anledning till att jag byter är att vi har mött väldigt få X99:or på kappseglingarna senaste åren, och det gör att det inte är lika kul att segla distansrace längre. Inte minst när det finns så otroligt många olika båttyper och segel att välja bland idag, och det är så mycket som ska stämma med vindar och vinklar för att man ska lyckas på en kappsegling. Ibland är det gennakeråka, ibland är det långsmalt som gäller och ibland blåser det satan och är “Smaragdväder”. Då är det betydligt roligare att segla entyp, med fler Smaragder på både distans-race och bankappseglingar. T ex var det 6 st Smaragder på Gullviverallyt i år och fler på väntelistan, 4 st på Kolfiberrodret och SM drar runt 20 båtar på ostkusten. Sen är ju Smaragden förvisso betydligt mindre och trängre invändigt, men det kan jag leva med. När jag köpte X99:an med toalett och många kojer så var min förhoppning att få med mig familjen ut mer, men så har tyvärr inte blivit fallet.

Sen finns det ju många ballare entyps-båtar där ute. Fareast 28 t ex, men jag vill kunna bo i båten och då finns det inte lika många båtar kvar att välja bland. Express, Neppare, A22 och eventuellt några till, men som gammal Smaragdseglare så var valet enkelt för mig. En gång Smaragd, alltid Smaragd som vi brukar säga.

Vi ses på havet 2020!
/ Philip

 

 

Första cruisingen 2018 bjöd på propaganda-väder. Vilken helg! Och nya Gran-genuan satt som en smäck och levererade bra fart! Vi låg konstant över target speed. Kommer bli bra det här!

 

Sista helgen i september tog jag, David och barnen en tur till Finnskär, innan det var dags att masta av och ta upp båten för vintern. Magiskt.

 

Med en vecka kvar till upptagning gäller det att passa på. Det fick bli en liten solo tur till Hallskär. Det är en lite märklig känsla att vara helt ensam och bo över ute i skärgården den här tiden på året, men samtidigt väldigt härligt. På kvällen blev det Netflix och en virre i kabyssen.

 

Foto: Johan Granath!

Raid Delicieux var en grym boost för Team Luffa. Årets tidigare race i år har inte gått så bra med enbart fock, men med genuan med i mätbrevet på RD så visade jag och David att vi kan vara med och slåss uppe i toppen. Med serien 5, 2, 6 slutade vi på en 5:e plats totalt, och det är vi grymt nöjda med med tanke på att genuan är från förra århundradet. Fantastiskt trevligt race och en grym avslutning på säsongen.

Resultat här.

 

 

Efter semesterseglingen ner till Göljerum / Västervik, var det dags att segla upp båten till Stockholm igen. Inte mig emot! 😉