Smaragd SWE 87

Foto: Jonas Dolk

Hösten 2019 köpte jag för andra gången en Smaragd. Sedan min förra Smaragd, SWE 187, så har jag ägt en J80 och en X99. Båda har varit väldigt kul och trevliga på sitt sätt, men på senare år hade jag åter igen börjat snegla över Smaragden.

Det finns en enkelhet med Smaragden som jag verkligen gillar. Den går utmärkt att segla själv, den har en stark entypsklass som ofta drar många båtar, och sen tycker jag den är väldigt vacker också med sina klassiska linjer. Dessutom var jag trött på allt strul med elektronik och batterier och jag ville “back to basics”.

Nej, Smaragden är inte snabbast i viken längre, utan nu mera startar man oftast i den första halvan av fältet. Men hur kul är det egentligen att ha den där snabba sportbåten som det endast finns en av i Sverige när man kappseglar på SRS? Det är ju så sjukt mycket roligare att segla entyp på lika villkor. Inte minst nu när Smaragden drar uppåt 10 båtar per race och 20 båtar på SM.

Och i och med att det är en långsmal båt, så är Smaragden relativt okänslig för besättningsvikt och placering (65% av vikten ligger i kölen). Så är man bara samtrimmad, så kan man lika gärna kappsegla båten på två personer som 3-4 pers. Man slipper med andra ord ringa runt och leta gastar inför varje race.

87:an var “på vår tid” ärkerivalen till oss, och då var vi riktigt jämna. På den tiden hette båten Dusk till Dawn och ägdes av Johan Carstam, som gjorde ett gediget jobb med köl och roder m m för att få båten så snabb som möjligt. Det tackar jag för idag. Men båten har kappseglats hårt genom åren, så jag kommer behöva ett par vintrar för att få tillbaka hennes forna glans.